Hundra år av bilbanor

I mer än ett sekel har det funnits bilbanor, men det var under 1960-talet som hobbyn blev riktigt stor. Idag har hobbyn åter fått en renässans bland entusiaster.


Undersidan på Lionelbil. Strömmen togs upp av släpskor i bakvagnen. Rälsskenan följdes med hjul både vid fram- och bakaxeln, så bilen kunde inte sladda.

Slotracingshobbyn hade sina ”heydays” på 1960-talet. Så planade det hela ut för att ta fart igen på 1990-talet, när 60-talets aktiva hade nått mogen ålder och några av dem tog initiativ till tillverkning av nya och detaljrika skalamodeller. En uppsjö av nya märken tillkom. En del entusiaster satt på stora samlingar och slotracing har blivit en stor samlarmarknad. När eBay kom tog handeln full fart. Detsamma gäller Tradera förstås.

Bilbanehobbyn föddes för mer än hundra år sedan. Modelltågtillverkare som tyska Märklin och amerikanska Lionel använde chassin och motorer från sina lok för att tillverka bilar som gick på räls. Så kallad ”rail racing” utvecklades i främst England och USA och levde starkt ännu på 1950-talet. Det fanns till och med en variant av rälsbundna bilar med handbyggda skalamodeller utrustade med dieselmotorer (!). Skalan var ganska stor, ofta 1:12. Det speciella var – förutom det autentiska motorljudet – att den som körde inte hade någon kontroll över bilen när motorn väl hade startat och bilen släppts iväg längs rälsen. ’Ingenjörerna’ bakom dess bilar bildade sammanslutningar och arrangerade GP-tävlingar.

Kontrollerbara elektriska bilar tog snart över. En nackdel med räls var dock att bilarna inte kunde sladda. Det såg inte realistiskt ut när de kom farande i kurvorna. Redan på 1930-talet i England, Frankrike och Tyskland experimenterade sakkunniga personer oberoende av varandra med att stoppa ned en pickup-enhet i en springa – ”slot” på engelska – i banan. Bilens bakparti kunde därmed röra sig fritt och mer realistiskt. Slotracingen hade därmed sett dagens ljus. I litteraturen brukar engelsmannen Charles Woodland och fransmannen Gerad Caupene tillskrivas äran för denna innovation, men faktum är att tysken Karl Bub och hans berömda leksaksfabrik i Nürnberg också experimenterade med “slots” lika tidigt. Fabriken bombades under kriget, men byggdes upp igen. 1953 lanserade denna tyska fabrik en bilbanelåda med sådan teknik, men den blev ingen succé på leksaksmarknaden i Västtyskland.

Det dröjde ytterligare några år innan någon av de stora tillverkarna nappade på idén med en springa i banan. På en leksaksmarknad i England 1957 presenterade ägaren av leksaksföretaget Minimodels, ingenjören Fred Francis, en sådan bana. Ursprunget var företagets populära leksaksbilar i plåt med friktionsrivna kugghjul som gick under namnet Scalex. Fred Francis hade nu elektrifierat bilarna, lattjat med ordet ”electric” och lagt till ”tric” på Scalex: Scalextric. Nu var succén omedelbar.

Mycket inom bilbaneracingen var ännu på 1950-talet hemmabyggen. Teknisk kunniga personer tog saken i egna händer. Ett sätt att bygga bilar var att ta en av englska S.M.E.C:s byggstser. Den bestod av en träkloss som skulle filas och slipas ned till en önskad karossform. Bilbaneentusiaster holkade även ur träklossen underifrån, och kunde i hålrummet placera ett chassie och elmotor från något modellok.

Runt 1960 hade färdiga bilar och bilbanor för “slotracing” tagit över. Strax följde en explosionsartat utveckling av bilbanehobbyn med England och USA som centrum. De första Scalextric-bilarna var gjorda i plåt i slutet av 1950-talet, men snart övergick man till plast och skalan 1:32, alltså Märklins skala 1, eftersom det var en gångbar skala på den europeiska marknaden. I England tog fem märken ett stadigt grepp om marknaden: förutom Scalextric var det MRRC, V.I.P. och Airfix, samt Wrenn 152 i den speciella skalan 1:52. Produkten hette ”Wrenn Racing 152” och här fanns allt man behövde för att racerbana med byggnader och landskap.


Scale Model Equipment Company (S.M.E.C) gjorde byggsatser av kända racerbilar mellan 1946–1960. Den som såg en snygg GP-racer på lådans framsida kunde blev besviken när byggsatsen till stor bestod av en träkloss. Men denna träkloss användes av de bilbaneintresserade för att tillverka karosser till hemmagjorda chassien innan masstillverkningen av färdiga bilar kom igång.

DEN LILLA SKALAN

Det är annars 1:64-skalan som har blivit den huvudsakliga småskalan inom bilbaneracing. Tillverkarna har gärna betecknat sina bilar som ”H0”, men det är de ju egentligen inte. Mest känt är nog tyska Faller. En brittisk tillverkare som liknade Faller var engelska Minic Motorways. Minics banor föreställde vanliga vägar med korsningar och rondeller, och bilarna var modeller av exklusiva märken som Mercedes, Aston Martin, Jaguar och Porsche. Förvisso fanns även en låda för banracing. Storleken på bilarna passade bra i samarbete med Triang Railways modelljärnväg i den brittiska 00-skalan (1:76). I utbudet fanns även bussar och lastbilar och därtill bensinstationer, motell och andra Triang-byggnader, som passade invid vägarna. Det gick att anlägga ganska imponerande stadsmiljöer.

Annars var det i USA som den lilla skalan var mest populär. Den amerikanska modelltågtillverkaren Tyco gjorde sig ett namn även inom slotracingen med början 1963. Tyco marknadsförde då en kombinerad låda av tåg och bilbana (Tycotown, Everywhere, USA), som uppgavs vara i H0-skalan.

Ett amerikanskt systerföretag till Tyco var AFX (Aurora) som redan började att göra bilbanor i skala 1:64 ett par år innan Tyco. Det höll man på med i 20 år innan företaget och dess bilbanebilar övergick i TOMY Aurora AFX. Aurora gjorde bilbanor även i skala 1:32 på 1960-talet. Den anrika modelltågs- och rälsbilstillverkaren Lionel var ett annat amerikansk märke som under ’guldruschen’ på 1960-talet gav sig på slotracing i både 1:64- och 1:32-skalan.


Några av 1960-talets många chassien till bilbanebilar med olika karosser, både sportvagnar och formelbilar.

DEN MEST POPULÄRA SKALAN

I skala 1:32 blev Scalextric störst. Ganska snart fick företaget avnämare i form av franska Scalextric och spanska Scalextric, som licenstillverkade Scalextrixbilar i egen utformning. Scalextric har genom åren haft flera ägare, mest kända är Triang och Hornby. Scalextric förstod det intressanta med Grand Prix-sportens historia och gav ut modeller av mellankrigstidens bilar: Bugatti, Auto-Union, Bentley och Alfa Romeo. Dessa var länge de enda riktigt detaljerade bilar som Scalextric gav ut. I övrigt massproducerade man ganska enkelt utformade modeller av verklighetens mest kända tävlingsbilar. Nämnas bör att Scalextric redan på 1960-talet också gav ut väldigt detaljerade modeller i skala 1:24. En Lotus Indy-bil och en Formel 1-Ferrari Tipo GP av 1961 års modell är i dag hårdvaluta bland samlare.

– De är särskilt eftersökta i USA. En Lotus Indy har sålts dit för 1 300 dollar, säger specialisten på 1:24-skalan, holländaren Hugo Dekker.

Bilbanebilar bestod i huvudsak av två delar: ett chassie och en kaross, men Scalextric kom på den fiffiga idén att eliminera chassiet genom att fästa motorn i tappar på karossens undersida. Men redan på 80-talet återgick Scalextric till separata chassien i form av bottenplatta av plast. Avancerade tillverkare har aldrig frångått idén med justerbara chassien av metall, ofta mässing, vari karossen fästs med en skruv.

Många tillverkare överlät ihopmonteringen av bilarna till användarna. Bilarna såldes som lättbegripliga byggsatser: kaross, chassie, pick up, axlar, fälgar och däck låg var för sig i en låda färdiga att sätta ihop. Det blev populärt med enskilda glasfiberkarosser att lacka och montera på något passande chassie. Det behövdes knappast någon instruktion. Där kom även med ett dekalark och – för autenticitetens skull – ett förarhuvud …


Den här bilden illustrerar Scalextrics utveckling. Länge gjorde företaget ganska klumpiga bilar, men på 2000-talet är det skalenligt som gäller. Dessa två bilbanebilar är modeller av samma bil, en Cooper Climax F1 från början av 1960-talet.

BILBANEINDUSTRIN VÄXER

Amerikanarna drev på utvecklingen. Strombecker blev det andra stora märket i världen efter Scalextric, men snart kom andra amerikanska märken ifatt: Revell, Cox, Monogram, K&B, Eldon, Russkit, Lindberg, Atlas, AMT och Dynamic. Många av racingvärldens sportvagnar och formelbilar dök upp som bilbanebilar. Det är den här högperioden under 1960-talet som i första hand är föremål för samlarmarkanden.

Hobbyn skapade en liten industri för tillverkare av elmotorer, körhandtag och annat. I USA skröt Dynamic Models med att de utvecklade en elmotor för slotracing i samarbete med General Electric och MPC (Model Product Corporation). De sade om sin 40 000 varvs elmotor att den var ”the most revolutionary breakthrough in slot racing”. Utvecklingen i USA skenade under mottot världens största, bästa och snabbaste.

Sverige har också haft sina pionjärer. En legendar inom svensk modellhobby, främst inom modellflyget, var stockholmaren Bertil Beckman. Även inom bilbanehobbyn saluförde han både chassin och banor under namnet Behco. Behco var också agent för engelska bilbanemärket Model Road Racing Cars (MRRC).

Ett annat svenskt märke var Expert Racing, skapat av en annan stockholmare och legendar, Rune Fredholm. Han serietillverkade ett enkelt chassi i vilket man kunde fästa en tågmotor från Trix och därpå montera en valfri plastmodellkaross. Fredholm tillverkade även bandelar av plywood som tillät honom att bygga en vad som i början av 1960-talet kallades ”världens längsta slotracingbana”, en 53-meter lång fyrspårig bana.

Torbjörn Astervall hette en tredje stockholmare som tog starka intryck av detta med att scratchbygga egna bilbanebilar. I sin bostad på Kungsholmen hade han en verkstad där han långt in på 1990-talet motoriserade vanliga plastbyggsatser i skala 1:32 och sålde privat till andra entusiaster. Hans favoritbil var Bugatti.

I skuggan av slotracingens hemländer USA och England, utvecklade de stora tyska modelltågtillverkarna Fleischmann och Märklin sakta och metodisk slotracingeshobbyns produkter med ”qualität” som ledmotiv. Ett annat tyskt märke var Stabo med sina stora, tunga och klumpiga bilar. Skalan var snarare 1:28 än 1:32. Tyska Herpa, känt för lantbrukfordon i olika skalor, bilar i H0 och modellflygplan, tog redan på 1960-talet landskasbyggandet in i slotracingvärlden. Sedan länge gjorde Herpa byggnader för tågskalans H0, men nu började man även göra fina tillbehör till bilbaneskalan 1:32 i form av depåer, kontrolltorn, figurer, reklamskyltar och träd. Grejerna är i dag mycket åtråvärda på samlarmarknaden.

Även Östeuropa var med på en hörna. Prefo i Dresden gjorde batteridrivna bilbanor och försåg hobbymarknaden bakom järnridån med rätt snygga modeller av formelbilar, bland annat en Wartburg Formel 3, och sportvagnar med modeller av Ferrari och Chaparall. Slotracing utvecklades även till en tävlingssport med mästerskap.


En låda med Wrenns bilbana i skala i den udda skalan 1:52. Populärt i England tack vara alla tillbehör till en modellbana.

RACINGVÄRLD I LITEN SKALA

Redan i mitten av 1960-talet började de amerikanska slotbil-tillverkarna att fabricera fantasifoster till bilar med kraftiga elmotorer (40 000 rpm), trådsmala framhjul och jättestora bakdäck av skumgummi för att man skulle kunna köra fortare och fortare. En tidig fantasibil var ”La Cucaracha” från Cox 1966. Andra fantasifulla modellnamn har varit Mantaray, Gamma Ray och Serpent. Detta slags bilbaneracing hade inte längre något med verklighetens bilmodeller att göra. Banorna hade heller inga landskap och byggnader, utan bestod av sex- eller åttafiliga ’super speedways’ med höga sarger som tillät svindlande hastigheter. Svenske Hasse Nilsson blev en legendarisk banbyggare i dessa kretsar, inte minst i USA. Här pratar vi om en starkt specialiserad form av slotracing, där bilen blev till en bit plast på fyra hjul som svischade fram i farter som gjorde att det svårt att avgöra färgen på fordonet. Tävlingsformen har dock utvecklats så att det numera även tävlas med skalenliga och snygga bilmodeller. Denna gren kallas “scale racing”, men banan liknar ändå ingen naturlig racerbana.

En av Stefan “Lill-Lövis” Johanssons stallchefer i Formel 1, belgaren Jean-Pierre van Rossem, var en tillskyndare av bilbaneracing. Han arrangerade internationella mästerskap tills för drygt tio år sedan men är nu bortgången. De mästerskap som hålls i dag är ibland knutna till ett visst märke. Sedan snart 20 år tillbaka arrangeras både ett EM och ett VM för förare med Carrera-bilar. Ett annat exempel är US Nationals för italienska Slot.it-bilar. Det finns även öppna mästerskap för skalenliga bilar oberoende av märke.

Utvecklingen av den modellliknande slotracinghobbyn avstannade efter 1960- och 1970-talets högperiod. Den enkla förklaringen är att 1960-talet barn och tonåringar hade blivit vuxna och när deras barn hade kommit upp i lekåldern fanns ingen lek kvar, för då hade datorerna kommit. Visst såldes bilbanor från Scalextrix, Polistil, Carrera, Aurora och Faller på 1970- och 1980-talen, men det var inte som på 1960-talet. Men de senaste åren har alltihop vänt igen och hobbyn har under senare år upplevt en renässans. De som lekte med bilbanor på 1960-talet har kommit upp i mogen ålder och förnyat sitt intresse och spridit det till nya grupper. I dag finns en lång rad mindre tillverkare av utsökta bilar för slotracing, ofta klassiska racerbilar. Just detta att retro är så pass gångbart, visar att bilbanehobbyn i dag tilltalar en målgrupp som var med när hobbyn blomstrade.


Tre Bugattibilar. Den bakre bilen är Scalextrics modell, de två främre hemmabyggen av numera framlidne Torbjörn Astervall. Han motoriserade vanliga leksaksbilar eller byggsatser i skala 1:32. Den upplyfta karossen är en plastbyggsats från Airfix och genom Astervalls försorg motoriserad med ett hängande “slide chassis” från Scalextric. Mannen på bilden är Ettore Bugatti himself.

EN RENÄSSANS

På 1990-talet dök spanska FLY upp på marknaden med skalenliga och detaljrika modeller, som utklassade Scalextric något knubbiga modeller. Scalextric lärde sig av detta och började också att ge ut fina modeller av klassiska Formel 1-bilar. Spanien och Italien har därefter blivit centrum för tillverkare av bilbanebilar av hög kvalitet. Från Spanien kommer SCX, SRC, Ninco, Fly, Reprotec, PinkKar och Cartrix. På senare år har SRC rosat marknaden med mycket fina men också väldigt kostsamma modeller. PinkKar gjorde utmärkt modeller av två storheter i GP-historien: Bugatti och Auto Union. Cartrix har gjort ännu fler legendariska GP-bilar från 1950-talet. Några av dessa tillverkare har gått ur tiden, men bilarna finns fortfarande på marknaden. I dag är Ninco det största spanska slotracingmärket.

Från Italien kommer tillverkare som NSR, Slot.It, BRM och Ostorero. Det sistnämnda är en Turinbaserad tillverkare av slotracingbilar av det allra finaste slaget. Här görs Formel 1- och Indycar-bilar med en viss inriktning på historia. Bilarna görs i små serier och kostar därefter, uppåt 3 000 kronor styck. Från Italien kommer även Policar, som har gjort en stor serie Formel 1-bilar från 1970-talet, däribland Ronnie Peterson genombrottsbil från Monaco 1970, en gul March. Det italienskägda men Hong Kong-baserade Revo-Slot, som gör en stor mängd tjusiga och skalenliga modeller av GT-sportvagnar, ska också nämnas. En fransk tillverkare är det Marseille-baserade MMK Productions som gör sagolikt fina modeller av klassiska bilar som har tävlat i Le Mans på 60- och 70-talen, och dessutom bilar från Mille Miglia, Rally Panamericana och Monte Carlo-rallyt. Samtidigt i Tyskland dominerar fortfarande Carrera, som konkurrerar med Scalextric om att vara störst i hela världen med bilbanor i skalorna 1:43, 1:32 och 1:24.

Den bilbanhobby vi ser i dag har tre grenar: en tävlingssport av det ovan nämnda slaget, en samlarhobby och en modellbanebyggarhobby. En del entusiaster sitter på alla tre grenarna. Det som framförallt har återkommit på senare år är den sistnämnda. Det tillverkas åter depåbyggnader, kontrolltorn, läktare, reklamskyltar, figurer och allt möjligt till byggande av landskap runt en racerbana. Vi är härmed tillbaka på ruta ett, för det var så bilbaneracingen började, som en parallell till modelljärnvägshobbyn.

En lång rad firmor tillverkar och säljer “trackside asseccories” för banbyggarna. En utmärkt sådan var engelska Slot Track Scenics, som nyligen såldes till den större firman i samma bransch: Pendel Slot Racing där de flesta byggnader finns kvar. En del är välkända Scalextricbyggnader av hårdplast, andra är byggsatser av MDF-skivor. Magnetic Racing tillverkar historiska byggnader, särskilt depåer, läktare och kontrolltorn med förebilder från Grand Prix-banan utanför Reims i Frankrike, en klassisk bana från det tidiga 1960-talet. Amerikanen Zak Brown, chef för McLaren i Formel 1 och Indycar är bilbanefreak och har låtit bygga en grandios bana med inslag från flera kända banmiljöer.

En annan detalj som har utvecklats på senare år är tillkomsten av alla de figurer som ger liv åt en modellbana. De mest händiga 3D-printar figurer, men figurer i skala 1:32 görs av en rad större tillverkare. De finaste figurerna gjordes på 1960-talet av Monogram och dessa återkommer i dag i nya tappningar. Scalextric gjorde en uppsättning åskådare och mekaniker redan på 1960-talet, men har aldrig förnyat uppsättningen. Carrera gör moderna mekaniker, sådana med hjälmar på huvudet. Fly har gjort figurer av kända racerförare, såsom 1970-talets storheter Niki Lauda och James Hunt, allt för att depåmiljön ska bli realistisk. WASP har ett stort sortiment av figurer för alla möjliga sammanhang runt en racerbana – och hit hör även så kallade “grid girls”. WASP:s figurer säljs bland annat via franska Slot-Unions webbsida.

Kort sagt, bilbanehobbyn blomstrar igen efter 100 år!

ETT SEKEL AV UTVECKLING


Genesis. Ursprunget till dagens bilbanor är modelltågtillverkarnas rälsbundna plåtbilar. Här är två exemplar från amerikanska Lionel, daterade till 1910-talet.

Ursprungsåren: Rälsbundet, 1910-1940-tal

Experimentåren: Utprovningar av slotracing, 1930-1950-tal

Den första högperioden: Slotracing, 1960-1970-talet

Nedgångsåren: 1980-talet

Renässansen. Den andra högperioden: 1990-talet och till i dag.

LITTERATURTIPS

Det har skrivits en hel del om bilbaneracing genom åren. Här är några litteraturtips. Böckerna kan man hitta på marknader, antikvariat och Amazon. Kitzas och Niemas böcker är nyutkomna och kan köpas i e-bokhandeln.

Uwe Kitza: “Slot Classic. Collector’s guide.” Ett referensverk i tre delar för den som samlar.

Olivier Brandt: ”The 60´s of slotracing” En tegelsten om slotracingens högperiod på 1960-talet. Eftertraktad av samlare.

Philippe de Lespinay: Vintage Slot Cars Bilbanracingens historia i översikt.

Michael Niemas: Grand Prix. Klasse 1. Slotracing. En grundbok om scratchbyggen av slotracingbilar. Enbart på tyska dock.

Roger Gillham: “Scalextric. Cars and equipment, past and present.” Allt om Scalextric.

Jon Mountfort: “Scalextric” Mycket om Scalextric.

Robert Schleicher: “Racing and Collecting Slotcars” En bok med ett ganska enkelt innehåll och mycket om “H0-bilar” för amerikanska läsare.

Rüdiger Marx: “Stabo. Der Katalog für Sammler” Ett måste för den som samlar på tyska Stabo-bilar …

“Model Car Racing Handbook” Utgiven av specialtidningen Model, Car & Track.

Jeff Davies: Built With Passion. “The Story of Rail Racing.” En boktidning om rälsbundna bilbanor och deras historia.

Slot Magazine Tidskrift med fokus på bilbanor. www.slotmagazine.co.uk

Slot Car Magazine Tidskrift om bilbanor. Byggprojekt och tester av nya bilar. www.slotcarmagazine.co.uk

WEBBSHOP-TIPS

De många tillverkarnas hemsidor hittar man förstås genom att googla på märkesnamnet. Sedan finns det en uppsjö av onlinebutiker som säljer bilar, bilbanor och tillbehör. Några exempel:

SVERIGE:
www.hobbymodeller.se
www.yakol.se
www.brommahobby.se
www.slotcar4fun.se

ENGLAND:
www.philsmith.co.uk
www.pendleslotracing.co.uk
www.scalemodels.co.uk
www.slotcarsdirect.com

TYSKLAND:
www.slotracingstudio.de
www.slot32.de
www.scaleracing.de
www.myslotcar.de
www.slot-stop.de
www.slotfun.de
www.autorennbahnhobby.de
www.slotpoint.de

USA
www.professormotor.com
www.racetrackscenics.com
www.electricdreams.com
www.slotcarcentral.com
www.e-slotcar.com

FRANKRIKE:
www.slotcar-boutique.com
www.slotcar-union.com

AUSTRALIEN:
www.mrslotcar.com