Krom och metallic var i fokus den sista helgen i september när modellbyggare från hela Mellansverige samlades för den tjugofemte upplagan av Västerås Modellbilsklubbs årliga höstträff.

Det var ett regngrått Västerås som tog emot både modellbyggare och oss som var på plats för att bli inspirerade när Västerås Modellbilsklubb arrangerade sin årligt återkommande utställning Minimeet på Johannisbergs Flygplats i utkanten av staden. Trots gott om utrymme i lokalen blev det under dagen periodvis trångt kring borden. Det ihållande regnet gjorde uteplatsens bord mindre lockande än vad de brukar vara, och istället fick samtalen om utställda modeller och kommande byggen hållas inomhus.

Träffen, som arrangerades för den tjugofemte gången, lockade i år ett fyrtiotal modellbyggare. De hade till årets utställning tillsammans tagit med sig ett par hundra olika modeller av bilar och lastbilar i skala 1/24 och 1/25. Västerås Modellbilsklubb, som arrangerar Minimeet, är en av landets mer aktiva klubbar för byggare av bilar i modell. De har möten den första söndagen varje månad hemma hos klubbens grundare och ordförande Conny Nilsson. Gruppen har idag 9 medlemmar, varav ett knappt fyra-fem är aktiva och träffas regelbundet för att utbyta tankar och idéer kring pågående och planerade modellprojekt. Den första utställningen arrangerade klubben år 1995 på Bryggaregården, en lokal med ett mer centralt läge inne i staden. Initiativet uppskattades av många och höstutställningen i Västerås kom att bli en tradition. De senaste femton åren har Minimeet arrangerats i lokaler som tillhör Aros Motorveteraner. Läget är inte lika centralt, men det finns gott om parkeringsplatser och det går snabbt att komma hit från närmaste avfarten på motorvägen som skär igenom staden.

Utställningen har genom åren fått ett gott rykte, och flera av de medverkande hade kört i ett par timmar för att komma till Minimeet. Bland borden kunde höras både östgötska och dalmål. Den kanske mest långväga deltagaren var dock inte modellbyggare utan den som försett många av byggarna med modeller, material och verktyg. Strategiskt placerad intill det lilla fiket och vid gången där alla behövde passera in i lokalen fanns Anders Strömbäck, som driver Virago Hobby. Företaget är baserat i skånska Höganäs och är framför allt inriktat på postorderförsäljning. Det var tydligt att butikens sortiment intresserade många av de tillresta och jag tror att de flesta passade på att komplettera med någon ny modell eller dekaler för ett kommande projekt. När det lugnat ner sig kring borden fick jag en kort pratstund med Anders. Han berättade att trots att det är många timmar i bilen för att komma till Västerås är det ett evenemang han valt att återkomma till år efter år. Sortimentet han har i sin butik matchar intresset hos de flesta på plats, och även om verksamheten är inriktad på distanshandel är mötet med kunderna något han verkligen värdesätter.

Utställningen hade under dagen ett tävlingsmoment, men det fanns ingen jury eller domare som skulle ge betyg på de fordon som ställts ut. Istället var det de medverkande modellbyggarna som gavs möjlighet att rösta på alla de utställda modellerna. Fordonen hade på borden sorterats i tolv olika klasser och på varje deltagares röstsedel fanns utrymme för att i varje klass ange en favorit och en andrapristagare. Vid rösträkningen slås poängen ihop i de båda kolumnerna och därigenom fås tre modeller fram i varje klass, som föräras med varsin pokal.
Omröstningsmomentet var ett inslag som gjorde att alla modellbyggare under de första timmarna var fullt fokuserade på borden med utställda modeller. Det blev en lite mindre pressad stämning än vid de tävlingar som bedöms av domare och det var också tydligt att granskningen av andras utställda modeller gav idéer, inspiration och underlag för utbyte av erfarenheter kring borden.

Alla modeller hade försetts med ett nummer för att det inte skulle gå att veta vem som har byggt fordonet. Det var nog inte många av modellbyggarna på plats som skapat sina modeller enbart för att vinna priser, men flera jag talade med vittnade om att tävlingsmomentet blir en krydda även under bygget. Det blir ett incitament att anstränga sig och göra det där lilla extra. När alla röster räknats samman visade det sig att Amelie Nilsson, som ställt ut i Västerås för första gången, var den som tog hem allra flest utmärkelser med flera mycket välgjorda modeller.

Uno Anwar har i flera år hållit i trådarna vid prisutdelningen och så var fallet även i år. Trots många klasser och priser blev det en trevlig stund med många skratt och applåder. Det är tydligt att gänget i klubben har rutin när det handlar om att arrangera en utställning som denna och jag tror inte att jag är ensam om att se fram emot nästa års träff.